Gustav Vasa var mycket intresserad av vapen och vilka vapen som var mest andvändbara i krig.Han ville att de smeder på landsbygden som tillverkade dessa vapen som armborst ,spjut ,värjor ,dolkar m.m skulle arbeta i städerna.
Det lyckades dock inte så väl.
Armborstet var ju överlägset det vapen som bäst kunde användas vid jakt och i krig,
Det fanns i Stockholm på den tiden verkstäder som reparerade och sörvade sådana vapen.
Det var först i mitten av 1500-talet som bössan eller musköten började tillverkas.
Gustav Vasa hade sett att i Dalarna kunde smederna tillverka armborst med överlägsen kraft och träffsäkerhet.Detta genom att järnet i bågen var smidd av järn från sjöar och myrar i Västerdalarna som innehöll MANGAN Detta gjorde att järnet blev stålat och fick stålets egenskaper.
Detta visste varken smederna eller Gustav Vasa !
Man kunde spänna bågen många gånger utan att den förlorade sin spänst och kraft.Detta var en stor fördel i krig och vid jakt.
Gustav ville göra sig vän med dessa smeder och gav dem skattefrihet om de leverarde dessa
kraftiga armborst till hans arme.Det gick dock ganska trögt för de villa ha dessa armborst för egen del till jakt.
I Malung och sjumilaskogen fanns det mycket vilda pälsdjur ,där var dessa armborst ett överlägset jaktvapen.
Att kunna skjuta en mård på 75 meters avstånd i stället för som tidigare behöva smyga sig så nära som 50 meter var ju en stor framgång för jaktlyckan.
Nu använde malungsjägarna ju också en spec sorts pil som kallades klumppil Denna pil gick ej igenom skinnet på pälsdjuret och jägaren kunde bereda ett icke skadat skinn ock sälja i t.e.x Norge. Man kan förstå att man från Malung kunde skjuta och sälja massor av vilda pälsdjurskinn med dessa överlägsna vapen.Kanske också ett skäl till att Malung kom att bli skinnindustrins centrum i Sverige.
Detta kom till Gustavs kännedom och han ville då ha dessa armborst till sin arme,men då laddade med vassa,dödliga pilspetsar.
Man kan undra om inte han därför ville vara vän med dalkarlarna som hade tillgång till dessa överlägsna vapen,och att han vände sig till Dalarna och dalkarlarna år 1520 för att kriga mot den danska tyrannen som hade mördat hans far .
Det sägs att några dagar efter att kungen hade lämnat Rättvik och get sig av över isen på Siljan till Mora dök det upp ett antal danska soldater på jakt efter kungen. Rättviksborna trodde att danskarna tänkte anfalla Rättvik och började skjuta med sina kraftiga armborst.Danskarna tog till flykten i kyrkan.Nu var danskarna helt omringade av en överlägsen Rättviksarme.
De hade bara att kapitulera och lova att inte skada Kungen och ge sig iväg åt Leksand ,samma väg som de kommit.
Nu litade inte Rättvikarna på att alla Danskar lämnat kyrkan så de sköt sina pilat mot tornluckorna ,en del pilar från de kraftiga armborsten fastnade i kyrktornets trävirke.
Det sägs att hundra till hundrafemtio år after denna händelse satt det kvar pilar i tornväggen.
Dalarnas landskapsvapen har två korslagda pilar.Detta vapen tillkom på 1500-Talet även Rättviks kommunvapen har två korslagda pilar.
För mig klarnar nu skälet till den sägen i Öje som säger att en man i Öje hade gjort något i sju år till den svenska armen och ville ha något som belöning.
Öjesmeden skrev då till Gustav Vasa om att få ett skogsområde som en skidåkare kunde omringa på en dag.och fick sitt ja..Det så kallade Rännkarlsrået.
Sägnen i Öje säger också att denna man var så mäktig och rik att man ej fick ringa Malungs kyrkklocka förrän han anlände från Öje. Släktnamnet han hade var Arfs,och vid arfsgården finns det lämningar och rester från ett antal smedjor.En ättling av arfssläkten som var född i början av 1700-talet hade vid sin död 1810 en icke ansenlig rikedom och bland annat utlänska mynt.