Vad man åt förr i Dalarna.
Korn odlades vid gårdarna och får väl detta korn betraktas som den tidens vete.Huru ytterst litet rågen odlades,förstår man därav,att det för hundra år sedan anfördes som någonting märkvärdigt,att en pastor Hasselius i Särna försökt att så en kappe ,och då detta utföll bra,skulle han så en halvspann.Brödet av den ofta frostskadade lades på s.k. brödstegar,ty kakorna höllos ej kvar på spettet. Till brödet använde man samma sovel som nu,men den svåråtkomliga strömmingen-sillen var nästan okänd—ersattes ofta med surfisk.
Strömmingen måste hämtas ända från Gävle och inga järnvägar funnos då. Vanligen var och att i spisen upphänga och hårtorka gäddor och större abborrar.Dess togs fram under vintern.Kåltötter och rovor ersatte länge potatisen ,men brukades även sedan den sistnämnde allmännare odlades.
Kaffe var under mitten av 1800-talet ännu för många en okänd lyx. Det hembrygda starkt humlade svagdrickat(spisölet) och vattenblandad mjölk ersatte kaffet.Fläsk var en stor sällsynthet ---‑<brännvinspannan åt upp det grisen skulle ha≥.Kaffe var förbjudet under några år.Man hade inte råd att importera kaffe,då det var viktigare saker än kaffe som svenska folket behövde.
Höns funnos endast i herrgårdarna. Den allra vackraste unghäst,som för ett brutet ben måste nedskjutas,nedgravdes i närmaste mosse.Denna så länge bibehållen avsky för hästkött skall bero derpå,att de första kristna missionärerna för att få bort Svearnas hedniska offer lärde folket,att hästen var ett orent djur.
Stående rätt hos Dalfolket var havremjölsvälling,hos de fattiga kokad med vatten,hos de burgnare tillsatt med mjölk. Högtidsrätt var kött med rovfor och kålrötter.
Alla dagar slutade man med den tjocka vattgröten,i vilken ”grötklon”eller”mallan” stod för sig själv. ”Nävgröt” som bokstavligen åts med fingrarna ,förkom i nordliga Västerdalarna.Härtill hörde en saltad bit av något slag,”Dranksoppa”förkom i Nås.Efter brännvinsbränningen silade man dranken ,rörde i mjöl och jäst och kokade rätten med tillsats av vatten.
Missväxtåren 1867-1868 bakades i Dalarnas nordliga socknar bröd av islandslav med tillsats av lite mjöl. För ett stort kalvskinn tillbytte man sig detta år i Malung ett halvt—säger ett halvt lisspund mjöl.Det dystra barkbrödet torde högst få av de nu levande släktet i Dalarna hava förtärt.Den gamle Dunder på Sollerön har jämte sin hustru bakat detta bröd och folket i Malung och Västerdalarna fick också blanda bark i brödet.
Barken togs av unga tallar,lades i vatten för att få ut kådan,tokades och tröskades sedan på logen. ”Då sade gamle Dunder,”sjöngo slagorna”: ack,ack ”! Och då när man skar barken till bröd,sjöng man den sorgbundna ”barkvisan”.I kvarnen maldes barken,vanligen jämte de avhuggna frusna axen till mjöl. När folket allför länge måste äta barkbröd,blev man uppsväld,säga de gamla.
Hur innerligt tacksamt borde ej nutidens släkte vara,när de tänker tillbaka på hur det förr var !
Huro borde man inte hedra detta dalafolk,som i fattigdommens och barkbrödets bista tider så ofta gick man ur huse och försvarade med liv och blod det land,som då gav dem så torftigt bröd!
Uppgifter från 1800-talets senare del.
Gubb Tage Bevring