Varken beväring eller brudgum !

I en gård i Öje bodde en  stor familj men med övervägande döttrar.

Lars ende sonen i gården hjälpte fadern med allehanda sysslor,specielt under sommaren

 och var till stor hjälp för fadern på gården.

Nu hade sonen  blivit så gammal att det skulle bli aktuellt att göra lumpen och han skulle vara borta en ganska lång tid.  Nu kom fadern på en ide som kanske skulle lösa problemet.  Utan att sonen fick veta något bjöd fadern hem prästen på kaffe efter söndagsgudstjänsten. Han beordrade sin fru att baka de godaste bullarna och ställde en 75:a hembrännt mitt på bordet. Prästen tacka ja till faderns inbjudan då vägen hem till  Malung var ganska lång skulle det  smaka bra med kaffe före hemresan.

Fadern skrädde inte orden om hur omtyckt prästens  predikan hade varit och hur generös fadern hade varit med kollekten.  Fadern var heller inte snål med att servera prästen den ena hutten efter den andra.När fadern ansåg att tiden var mogen och prästen var påverkbar ställde han frågan om inte prästen som hade ganska stor makt och mycket att säga till om i samhällsfrågor. ””Skulle inte prästen kunna ordna så att sonen slipper bli beväring och rycka in i lumpen.””

Något entydigt svar fick inte fadern men ett :Njjaa, jag ska se vad jag kan göra.

Fadern nöjde sig med svaret ,men önskade han hade fått ett bättre svar.

Tiden gick och flera Öjepojkar i byn fick inkallelse till att ge sig iväg till Rommehed för att lära sig försvara landet Sverige.

Något brev till sonen Lars kom inte och fadern sa bara : Det kommer nog nästa år.

Åren gick och sonen  Lars  blev ihop med en vacker flicka som hette Anna. Hon hade skinn på näsan och reste till Stockholm för att utbilda sig och  skaffa sig ett riktigt arbete.

Hon kom dock hem regelbundet och träffade fästmannen  Lars. Vid varje besök blev hon allt vackrare och hade de finaste kläder som fanns.Hon hade också glömt att tala Öjemål så det blev nästan bara svenska. Lars blev mer och mer betagen i sin vackra  Anna.

Till slut blev längtan för stark .så han lovade på heder och samvete att om hon flyttade hem, så skulle han fria till henne och de skulle gifta sig.

Anna skrev  att hon skulle komma hem och växla ringar med Lars ,men att hon skulle säga upp sitt arbete och det skulle ta några månader.

Nu blev det fart på Lars och fadern blev ju glad att de skulle gifta sig och ta hand om gården. Lars reste till  Falun och köpte den finaste kostymen och en vit skjorta med en vit slips med silvertrådar. Svarta blanka skor hade han också med sig hem till Öje.

Lars köpte också ringar av 24 carats guld med en vacker sten till sin blivande Anna.

Nu hängde Lars  bröllopskläderna längst in i skrubben och trädde ringarna på galgkroken. Nu blev det en lång väntan på att Anna skulle komma hem.

Dagen kom och Lars och Anna satte sig i skrindan och blacken travade på .De måste resa 

till Malung för att ta ut lysning.

Men nu kom giftasplanerna att ta en oväntad vändning för Lars !!!!

” Du får inte gifta dig för här står i dina papper att du är sinneslö och räknas som

fem-femma” .

Han anade inte att hans fars planer med prästbesöket hade resulterat i denna skrivelse.

Nu bestämde sig Lars och Anna att ändå  bo tillsammans som gifta och de flyttade in i Liss-stugan på gården,och brudgumskostymen fick hänga där i garderoben  Här levde de lyckliga i många år och arbetade sida vid sida på den stora gården  . De fick aldrig några barn men hade ju varandra. Snart var de gamla och Anna orkade inte längre utan gick bort och fick sin sista vila på den vackra kyrkogården vid Ogströmmen.  Lars mumlade vid kistan orden : Jag kommer också snart  och håller din hand igen .

Det tog knappt ett år innan Lars också gav upp och orkade inte längre.

Nu hade Lars jämngamla kamrater i Öje som kände till att Lars och Anna inte fick gifta sig  hittat kostymen och de tog  och klädde på Lars bröllopskostymen och trädde ringen på  hans finger. Nu fick alla Öjebor vandra förbi den öppna kistan och se Lars klädd som brudgum och kanske möta Anna och sätta ringen på hennes finger.

Deras levnadsöde slutade som alla vackra sagor ,med ett lyckligt SLUT:

Nedskrivet av Gubb Tage Bevring i Öje