Dick Harrisons kommentarer.

Andra frågor om vilka äventyr den blivande kung Gustav råkade ut för i Dalarna, äventyr som i mångt och mycket är påhittade i efterhand, antingen av kungen själv eller av hans levnadstecknare Peder Svart, eller ännu senare, efter mönster från gamla sagor och vandringssägner. Men hur är det med Vasaloppet?

Enligt den berättelse som ligger till grund för Vasaloppet skall Gustav Eriksson ha kommit till Mora vid julhelgen 1520 och förgäves sökt förmå bönderna att resa sig till kamp mot kung Kristian II. Han skall ha påmint dem om hur förfärliga tidigare danska fogdar varit, men bönderna var ointresserade. Gustav, som redan hade misslyckats att värva andra dalkarlar för sin sak, tvingades fortsätta mot Norge. Han var förmodligen rejält besviken. 1500-talets källor gör helt klart att det var dalkarlarna själva som motarbetade och jagade honom, inte danskarna… Vem vet, kanske skulle stormännen på andra sidan bergen var mer välvilligt inställda? Annars kunde ju Gustav alltid fortsätta med skepp till Tyskland, där han visste att han var välkommen.

Vägen mot Norge gick via Sälen. Eftersom skidåkarkonsten var föga utvecklad bland uppländska herremän kan vi lugnt utgå från att Gustav inte nyttjade skidor. Han kan ha haft snöskor, ridit på en häst eller åkt i en släde – ingen vet. (Äldsta uppgiften om färdsättet är från 1593, då kyrkoherden Herman Pauli i Malung anger att han själv sett platser som Gustav passerat med snöskor.) Det tog tid, tillräckligt lång tid för att folket i Mora skulle hinna ändra sig. Bud lär ha anlänt från Mälardalen med förfärliga historier om danskarnas framfart. Alltså sände man iväg en styrka för att hämta tillbaka Gustav och dra igång upproret. Så skedde också, någon gång i januari 1521. ”Överst uppe i Lima” (Lima socken) hann de utsända ikapp Gustav. Tillsammans återvände de till Mora, och snart var befrielsekriget ett faktum.

Att dalkarlarna länge var motvilliga till att bistå Gustav är inte svårt att förstå. I och med att Kristian II blivit kung lyftes blockaden mot Sverige. Det blev fred, vilket borgade för bättre tider för de järnexporterande storbönderna och bergsmännen. Att i detta läge gripa till vapen mot en kung som man inte visste någonting om var inte tillrådligt. Så varför ändrade sig bönderna plötsligt? Knappast för att mälardalingar dök upp med redogörelser för Stockholms blodbad. Ingen utom de närmast berörda lär ha ägnat de okända främlingar som dräpts på Stortorget några tankar.

Det fanns betydligt bättre skäl för dalkarlarna att ändra åsikt om Kristian II. Den nye kungen lanserade under vintern 1520–1521 ett nordiskt handelskompani som skulle ta upp kampen mot Hansan. Järnproduktionen i Bergslagen skulle ställas till kompaniets förfogande, något som knappast hälsades med varma ord i bergsmannaleden. Lägg därtill att Kristian, som var djupt skuldsatt, införde en betungande extraskatt – ett mycket farligt steg för en nyvald kung. Till råga på allt utfärdade han påbud om att alla bönder skulle avväpnas. Allt sammantaget var detta en krigsförklaring mot dalkarlarna. När nyheterna om Kristians beslut nådde Mora lär bönderna ha bestämt sig fort och börjat söka efter allierade. Att i detta läge sända efter Gustav Eriksson var helt logiskt. Han befann sig på kort avstånd från Mora och hade gott om kontakter i det mellansvenska frälset. Han var en perfekt frontfigur för upproret. Resten är historia.

Jag kan inte låta bli att spekulera om vad som skulle ha hänt om Gustav Eriksson verkligen varit en skicklig skidåkare (alternativt om han varit rask på snöskor eller haft ett annat effektivt fortskaffningsmedel). Om detta skett – det vill säga om Gustav vunnit det första, geografiskt felvända, Vasaloppet från Mora till Sälen – skulle han förmodligen ha kommit över till Norge innan männen från Mora hunnit ikapp. Dalkarlarna hade varit tvungna att välja en annan ledare.

En annan man hade valts till hövitsman. En annan man hade valts till riksföreståndare. En annan man hade valts till kung. Gustav Eriksson hade aldrig blivit Gustav Vasa. Och Vasaloppet hade inte existerat…

Dick Harrison 2010-06-15 08:38