Sagan från Venjan  om Buller.

Den nattliga synen

Han var med vid timmerflottningen ”den starke Buller”,som de andra flottningskarlarna kallade honom.Klädd i sina fäders egendomliga tillskurna nationaldräkt—han var från Venjan—syntes Buller ännu mera gänglig och otymplig, men det var med honom som med som med Runebergs Lotta Svärd
”Något tålte han skrattas åt,men mera hedras ändå”.Var det fråga om ett Herkulestag i de vilda forsarnas timmerfästen,så sände man alltid Buller framför sig
När han hade spottat några resor i sina väldiga näfvar fattat båtshake och spett och”huggit i”,så gick det eller ock gick det alls icke.I det senare fallet lät man och med en del fästen,så säges det,vänta på högre vatten.Hur det gick med mannen till sist,om han,i likhet med många av strömkarlarne den tiden gick till botten eller ej, det vet jag icke.Men så väl minnes jag än den grovhuggne gestalten,där han,godmodig och skinande,satt vid den väldiga brasan ,som tack vare bolagets af karlarna uppdragna torrfuror,alltid brann på hemmets stora öppna härd,när de frusna och våta männen togo in hos oss.
Mången underlig sägen berättade Buller då,och han berättade med en min och en ton,som om han läste söndagens evangelium eller trosartiklarna. Också brukade vi småttingar stå omkring med knäppta händer. Nu har jag förgätit mycket, som mannen förtäljde,men jag glömmer ej,huru han med stolthet och på den veka Venjansdialekten berättade om Skottmyran i sin hembygd och om striden där i Vasas dagar.
Jag förbigår här den vidlyftigare berättelsen om denna strid ,som enligt kyrkoherde Klingiu`s berättelse på 1700-talet. Hülphers m.fl här verkligen ägt rum. Flera hundra norskar kommo västerifrån öfver Malung tågande ,men blevo vid Venjan mottagna af uppbådad allmoge från Venjan och Mora. På den så kallade Skottmyran—belägen vid Kjettbo by—stod slaget mot slutet af vintern 1521.
Endast ett fåtal fiender fiender kommo undan .Men har ända till senast tider här funnit pilar och lämningar efter vapen.De fallne,vän och fiende om varandra,ned myllades på Vimo hed.
Om allt detta visste Buller berätta och han talte äfven om den stora respekt han som vallgosse hade för Vimo hed och dess hemlighetsfulla kulle,där han hört att de döda vilade. Mest fäste sig i mitt barnasinne följande sägen, som Buller förtäljde.
Långt tillbaka,under den tid min far var ung,så ungefär föllo sig Bullers ord,gick en af Venjans ynglingar i älgskogstankar.Det var en nog så manhaftig soldat ,men han visste ej,om den han hade kär delade hans kärlek och ville blifva hans.Måhanda hade han icke heller på fullt alvar talat vid sin kulla.Han beslöt då att blicka in i den ovissa framtiden genom att vaka ” Midsommarvakan”.Han gick troget hela den långa sommardagen och åt intet ,skrattade intet och sade ej ett smack,ty dessa förberedelser voro nödvändiga,om den kommande natten skulle uppenbara något.
Hur det nu var,om Vimo hed,strax invid slagfältet belägen,genom att det sällsamma ,som om den berättades,var sälskildt lämplig för ” Vakan” eller ej,därom säger inte berättelsen något,men sådant är ju icke omöjligt. Allt nog: i den svala susande granskogen tar vår älgskogskranke sven plats.
Solen,midsommardagens varma sköna sol ,gick ned ,svarta skyar lägrade sig på himlen,och äfven sommarnatten i noden kan då blifva dunkel nog. Allt var så högtidligt och tyst i den korta hvilostunden,och där nere på mager mo,där kämparna lågo vän och ovän bredvid varandra,uppstego lätta rörliga dimmor.När vindpustarna drogo hän genom de skyhöga gran-och furuskogen förföll det ynglingen som en ofantlig jättesuck gått genom skogen.
Kärlek gör stark och,ynglingen sökte förjaga var ej kusligt intryck,därtill vara han ju kronans karl och det höfvdes ej en sådan att vara rädd. Han spejade blott efter att i dimmorna får se sin hjärtans kär,ty detta seende var ju,så trodde den unge krigaren ,det samma som den älskande egande.
Redan var själva midnattstunden inne ,men hans käre vän hade icke ännu synts till. Men plötsligt befolkades de lätte dimmorna därnere.En här af dalamän i de kända dräkterna kommo tågande från det ena skogsbrynet,beväpnade med armborst ,”djuranglar”,pikar och spjut,och från andra sidan tågade en annan här med främmande dräkter. Men allt var tyst,och tyst var det,ehuro hoparna snart i synbart raseri störtade emot varandra. Där flögo dalpilar i mängd fram i luften,ja somliga flögo lodrätt ner som ett regn på fienden,där kastades långa spjut mot blanka sköldar,järnklädda ryttare sprängde fram mot den orubbliga dalahopen,men allt lika förfärande tyst.
De föllo om varandra på heden ,de ryckte tillbaka de ryckte fram och allt så led midnattens timma.
Så bröt äntligen an svag strimma fram i öster,en lätt vind förde dimman mot det ena skogsbrynet,och den nattliga synen var försvunnen. In i skogen hade ännu inngen stråle hunnit
Ynglingen reste sig upp.Han hade båd bäfvats och eldats af den nattliga synen,och han hade alldeles glömt sin väna mö. När han så blickade omkring sig syntes strax bredvid honom i dunklet en av skogens huldror . Hon bar grön mantel,prydd med de allra näpnaste grankottar och mycket fager var hon.Hon fäste sina underliga ögon på ynglingen och kvad:
”Så strida de höglagda kämpar på mo
I midnattens skymmande timma.
Men skynda så åter till högarnes ro,
När strålar i öster ses glimma.
Så strida de höglagda kämpar alltid.
När ofred i landet skall stunda.
När Nor och Svea förenats i frid
För alltid de då skola blunda
Och så var huldran borta och hennes sång all. I glittrande dagg gick ynglingen hem,men icke långt efteråt,säger sagan utbröt det stora kriget mot Napoleon och i sammanhang dermed striden mellan Sverige och Danmark-Norge.Den manhaftiga ynglingen kom då själv med,och som soldat i Dalregementet deltog han i jämnförelse häfliga striden på Mildskogen,där brödrafolkets söner gåvo varandra blodiga hugg. Ynglingen kom dock helskinnad undan,men om han vid hemkomsten
mera försökte<vaka> eller ej,berättade icke Buller.
Andra hade dock försökt på samma ställe,men kämparne lågo stilla,och huldran sjöng ej mera.Om ynglingen och hans hjärtevän fingo varandra ,vet jag ej häller,men
jag minnes så väl,huru buller slutade sin saga,med denna fromma suck:
"Gud give ,att de finge ligga stilla på Vimo hed !"