Dalfolkets gästfrihet.

Bland dalfolkets dygder nämnes särskilt i gågna tider gästfriheten.

I en skrift på 1700-talet omtalas,att man i Dalarna då flyttningen skedde till fäbodarna ,ristade man med runor på en i väggen instucken spån,var nyckeln till visthus och matbod låg.

De resande fingo så reda på nyckeln och funno förplägning. Stor månde då och tillförsikten om folks ärlighet hafva varit.

Den som  fick härbärge under dalkarlens tak,betraktades som medlem av huset och ingen fick ofreda honom.»så länge han var under sin värds kroppås».

Man delade bröd med honom och man vågade lifvet för honom,om det gällde.

På grund af denna gästfrihet med dess stränga lagar var det förvisso ock som Gustav Vasa och andra herrar vände sig hit,när deras lif voro litet värda.

Stig in i hans hydda !

Sitt knappa bröd han bryter och glad åt dig räcker.

Och står vid hans tröskel än dystraste nöd,sin famn han emot dig sträcker.

Så säger den varmhjärtade skalden Nyblom om dalkarlen och hans förr prisade gästfrihet.