Dackefejden

År 1542 gjorde bönderna i Småland, under ledning av Nils Dacke, uppror mot Gustav Vasas regim. Revolten kallas Dackefejden - något milt antagligen, jämfört med det inbördeskrig mot kungen som det egentligen var. Revolten spred sig snabbt över Småland, Öland, skogsbygderna i södra Östergötland och skogsbygderna i östra Västergötland. Städerna Kalmar och Jönköping förblev dock i kungamaktens händer. De flesta borgarna i städerna stödde Dacke men truppkoncentrationer av Gustav Vasas legoknektar gjorde att de förhöll sig lugna. Kalmar utsattes för en blockad på land- och sjösidan men sjöbevakningen var inte så stark att den helt kunde hindra in- och utförsel via vattnet.

Dacke och hans mannar besegrade lätt de kungliga trupperna som inte var vana vid strid i oländiga skogstrakter. Vid Kisa led kungens styrkor ett oväntat hårt nederlag då Dackes män lät anlägga en bröt som när den fälldes krossade legoknektarna som inte var förberedda på en sådan krigföring i oländig terräng. Samtidigt fann sig de kungliga trupperna i biskopssätet Växjö vara omringade på i stort sett alla håll och kanter av upprorsmän. Soldaterna evakuerades till Jönköping och därmed härskade Dacke och hans karlar över hela det inre Småland.

Den 8 november 1542 blev kungen därför tvungen att gå med på en fredsuppgörelse. Dacke blev i och med den ledare för Småland undantaget Kalmar och Jönköping. Han passade därefter på att genomföra flera reformer: Den katolska gudstjänsten återinfördes och gränshandeln med Danmark blev åter tillåten. Samtidigt började bristerna i bondeorganisationen att visa sig.

Många av Dackes anhängare hade svårt för att dra jämnt med andra bondeledare och drev på så sätt sina nästintill helt egna krig, som Simon Bagge i Sunnerbo, vilken var att likna vid närmast en rövare som plundrade bönderna i landskapet. Man hade även att kämpa mot en alltmer tilltagande isolering, då Gustav Vasa förbjöd all handel med smålänningarna och Dacke själv hade svårt att kommunicera med andra likasinnade bönder i andra landskap. Missnöjesyttringarna fanns i stort sett i hela riket men man nådde aldrig dessa bondeledare. Därtill kommer att början av 1540-talet var missväxtår i hela Småland vilket spädde på lidandet.

År 1542 gjorde bönderna i Småland, under ledning av Nils Dacke, uppror mot Gustav Vasas regim. Revolten kallas Dackefejden - något milt antagligen, jämfört med det inbördeskrig mot kungen som det egentligen var. Revolten spred sig snabbt över Småland, Öland, skogsbygderna i södra Östergötland och skogsbygderna i östra Västergötland. Städerna Kalmar och Jönköping förblev dock i kungamaktens händer. De flesta borgarna i städerna stödde Dacke men truppkoncentrationer av Gustav Vasas legoknektar gjorde att de förhöll sig lugna. Kalmar utsattes för en blockad på land- och sjösidan men sjöbevakningen var inte så stark att den helt kunde hindra in- och utförsel via vattnet.

Dacke och hans mannar besegrade lätt de kungliga trupperna som inte var vana vid strid i oländiga skogstrakter. Vid Kisa led kungens styrkor ett oväntat hårt nederlag då Dackes män lät anlägga en bröt som när den fälldes krossade legoknektarna som inte var förberedda på en sådan krigföring i oländig terräng. Samtidigt fann sig de kungliga trupperna i biskopssätet Växjö vara omringade på i stort sett alla håll och kanter av upprorsmän. Soldaterna evakuerades till Jönköping och därmed härskade Dacke och hans karlar över hela det inre Småland.

Den 8 november 1542 blev kungen därför tvungen att gå med på en fredsuppgörelse. Dacke blev i och med den ledare för Småland undantaget Kalmar och Jönköping. Han passade därefter på att genomföra flera reformer: Den katolska gudstjänsten återinfördes och gränshandeln med Danmark blev åter tillåten. Samtidigt började bristerna i bondeorganisationen att visa sig.

Många av Dackes anhängare hade svårt för att dra jämnt med andra bondeledare och drev på så sätt sina nästintill helt egna krig, som Simon Bagge i Sunnerbo, vilken var att likna vid närmast en rövare som plundrade bönderna i landskapet. Man hade även att kämpa mot en alltmer tilltagande isolering, då Gustav Vasa förbjöd all handel med smålänningarna och Dacke själv hade svårt att kommunicera med andra likasinnade bönder i andra landskap. Missnöjesyttringarna fanns i stort sett i hela riket men man nådde aldrig dessa bondeledare. Därtill kommer att början av 1540-talet var missväxtår i hela Småland vilket spädde på lidandet.

År 1542 gjorde bönderna i Småland, under ledning av Nils Dacke, uppror mot Gustav Vasas regim. Revolten kallas Dackefejden - något milt antagligen, jämfört med det inbördeskrig mot kungen som det egentligen var. Revolten spred sig snabbt över Småland, Öland, skogsbygderna i södra Östergötland och skogsbygderna i östra Västergötland. Städerna Kalmar och Jönköping förblev dock i kungamaktens händer. De flesta borgarna i städerna stödde Dacke men truppkoncentrationer av Gustav Vasas legoknektar gjorde att de förhöll sig lugna. Kalmar utsattes för en blockad på land- och sjösidan men sjöbevakningen var inte så stark att den helt kunde hindra in- och utförsel via vattnet.

Dacke och hans mannar besegrade lätt de kungliga trupperna som inte var vana vid strid i oländiga skogstrakter. Vid Kisa led kungens styrkor ett oväntat hårt nederlag då Dackes män lät anlägga en bröt som när den fälldes krossade legoknektarna som inte var förberedda på en sådan krigföring i oländig terräng. Samtidigt fann sig de kungliga trupperna i biskopssätet Växjö vara omringade på i stort sett alla håll och kanter av upprorsmän. Soldaterna evakuerades till Jönköping och därmed härskade Dacke och hans karlar över hela det inre Småland.

Den 8 november 1542 blev kungen därför tvungen att gå med på en fredsuppgörelse. Dacke blev i och med den ledare för Småland undantaget Kalmar och Jönköping. Han passade därefter på att genomföra flera reformer: Den katolska gudstjänsten återinfördes och gränshandeln med Danmark blev åter tillåten. Samtidigt började bristerna i bondeorganisationen att visa sig.

Många av Dackes anhängare hade svårt för att dra jämnt med andra bondeledare och drev på så sätt sina nästintill helt egna krig, som Simon Bagge i Sunnerbo, vilken var att likna vid närmast en rövare som plundrade bönderna i landskapet. Man hade även att kämpa mot en alltmer tilltagande isolering, då Gustav Vasa förbjöd all handel med smålänningarna och Dacke själv hade svårt att kommunicera med andra likasinnade bönder i andra landskap. Missnöjesyttringarna fanns i stort sett i hela riket men man nådde aldrig dessa bondeledare. Därtill kommer att början av 1540-talet var missväxtår i hela Småland vilket spädde på lidandet.