Vintervägarna spelade en viktiga roll.
Vintervägarna spelade under äldre tider en mycket viktig roll för resor och transporter. En stor del av den tyngre trafiken - exempelvis transport av kol, malm och järnbrukens produkter - var i huvudsak hänvisade till vinterhalvårets vägar.
Utländska resenärer på besök i Sverige färdades helst på vintern. Fransmannen Aubry de La Motraye som reste i Sverige i början av 1700-talet säger härom:
"Släden hör enligt min uppfattning till Sveriges största behag, och det finnes icke i hela världen något angenämare eller snabbare åkdon och intet land, som ägnar sig bättre för detsamma än detta, då snön täcker de stora landsvägarna, bergen och klipporna och då sjöar och floder blivit lika fasta som jämna fält".
En stor del av allmogen - framförallt i Bergslagen - var för sin utkomst beroende av att vintertid kunna transportera varor av olika slag. Barmarksvintrar kunde därför bli nog så besvärliga. Landshövdingen i Kopparbergs län, Hans Järta, skriver 1822:
"När man i denna ort en vinterdag ser på alla vägar större eller mindre skaror af den kolkörande och forslande allmoge, som Bergsrörelsen sätter i verksamhet, föreställer man sig lätt, huru mycket förlust brister på snö, och hvilka svårigheter öfverflöd deraf kunna förorsaka detta län. Barvintrar sådan den sist förflutna var och äfven den nu började hotat att blifva, verkar såsom missväxt".
Vintervägarnas sträckning skilde sig från sommarvägarnas. Sommarvägarna följde oftast höjdsträckningar och rullstensåsar och var av den anledningen oftast backiga och hade en ojämn vägbana.
Vintervägarna däremot gick i stor utsträckning över vattendragens isar, över frusna myrar och i dalsänkor. Backar saknades således i stor utsträckning. Vägarna blev också rakare och avstånden krympte
Släden banar väg
Under medeltiden förekom så vitt man vet inte någon regelrätt vinterväghållning. Körbanan "vägades", det vill säga man banade väg i snön genom att köra fram och tillbaka med häst och släde. På så sätt gjordes vägbanan körbar. Metoden användes ända in i på 1900-talet i ödebygder.
De medeltida landskapslagarna är sparsamma med uppgifter om vinterväghållningen. Hälsingelagen, nedtecknad omkring 1350, säger i sin Konungabalk:
"Så skola hälsingarna hålla väg genom snö och göra skjutsning. Vid Mårdbäck skola de möta med åtta hästar för skjuts, och med tio, om man skall göra väg".
Några egentliga lagbestämmelser som reglerade vinterväghållningen fanns tydligen inte. Förmodligen var trafiken vintertid så stor att de som färdades en sträcka nästan alltid körde upp en tillfredsställande väg. I varje fall erfordrades säkerligen inte någon särskild organisation för att tillgodose framkomligheten.
Vintervägen från Värmland över Lisskogsåsen ,Malung till Österdalarna var livligt trafikerad.Vid en snöstorm och stark kyla under 1800-talet blev 120 hästforor strandsatta vid Lisskogsåsen och hade stora problem att ta sig till Malung,Öje och Kättbo för vidare färd till Siljansområdet och Jämtland,Härjedalen på skogsarbete. Gösta Bjelkeborn har berättat om dessa arbetsvandrare i sin bok,och om Nils från Håvilsrud."I arbetsvandringens spår"
Första gången det direkt sägs någonting i författningstexterna om vinterväghållningen är i 1687 års landshövdingeinstruktion. Landshövdingarna ålades nu att tillse att vägar och broar sköttes. Detta skulle inte bara gälla sommarvägarna utan också de "som om winteren brukas och behöfwas".
Vintervägarna skulle röjas och lagas. Det är alltså här frågan om någon sorts snöröjning. 1687 års landshövdingeinstruktion är därför vår första förordning om vinterväghållning.
1734 års gästgivareordning sägs bl a.:
"Efter stort snöfall eller utwäder, åligger närmaste Allmoge å landet och Städernas Inwånare at ofördröjeligen skotta de allmänne Landswäger och Gator der så stora Snödrifwor finnas, att the resande ej kunna begwämligen fortkomma, Borgmästare och Råd i städerna samt Cronobetienterna på landet böra noga tilse at sådant icke försummas".
I ett kungligt brev 1786 stadgas att skyldighet till snöskottning eller plogning ålåg vederbörande väglottsinnehavare. Detta är första gången som snöplogningen uttryckligen omnämns.
År 1790 utkom en ny kunglig förordning om "Allmänna wägarnes underhållande wintertiden". I denna görs en klar uppdelning i barmarksunderhåll och vinterväghållning. Denna nya förordning kan därför betraktas som ett av den äldre svenska väghållningens viktigaste aktstycken och idémässigt långt före sin tid.
Ploglag och plogfogde
I 1790 års förordning stadgas att ett s k ploglag skulle utses bland de närmast boende vid de allmänna vägarna. För sitt arbetet fick man ersättning av socknen eller häradet. Medel uttogs bland alla de väghållningsskyldiga. Man införde med andra ord en regelrätt vinterväghållningsskatt.
Från början var det inte klarlagt vem som skulle leda dessa ploglag. Under början av 1800-talet var det var svårt att upprätthålla denna speciella vinterväghållningsorganisation. I ett kungligt cirkulär till hovrätterna år 1845 dyker för första gången ordet snöplogfogde upp. Man säger nämligen att "å de orter der så kallade snöplogfogdar äro antagna, dessa skola wara pligtige att wid inträffade snöfall delegarne i ploglaget till plogning och skottning uppbuda". Vid försummelser utkrävdes böter. Inga tidigare förordningar talar om tillsättandet av sådana plogfogdar i varje ploglag.
När plogning eller skottning behövde göras, sammankallades plog- eller skottarlaget med en särskild budkavle, i norra Sverige oftast benämnd snöplogklubba. Klubban förvarades hos snöplogfogden, som lät den cirkulera bland lagets medlemmar. Lagmedlemmarnas initialer eller bomärken fanns inristade på klubban. Efter fullgjort arbete gjordes ett streck vid namnet.
År 1891 kom den första svenska väglagen. Landet indelades i ett antal väghållningsdistrikt. Vinterväghållningen skulle som tidigare ombesörjas av ploglaget. Nu stadgades att dessa skulle ledas av en plogfogde. Ploglaget ålades att utstaka vintervägarna: "Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, där så