Gustav Vasa i Dalarna

Skjutsväsendet och Gustav Vasas troliga väg till Sälen.

Under medeltiden blev adelns gårdar fler och stormännen flyttade mellan de olika gårdarna. I samma takt som adelns kontakter mellan olika bygder ökade blev gästningen alltmer betungande för allmogen. De var skyldiga att ställa upp med mat och dryck åt de resande och deras hästar.

Böndernas skjutsplikt för kungen och hans sändebud fastställdes första gången i Alsnö stadga år 1280. Där fastslogs att en rättare skulle utses i varje by med uppgift att hänvisa till gårdar som hade möjlighet att härbärgera de resande. Om gästgivaren inte hade möjlighet att ta emot alla resande fick dessa bege sig till närmaste by för att där, genom rättarens förmedling, bli inkvarterade hos någon bonde. Det var också rättarens uppgift att se till att skjutsplikten fördelades rättvist bland bönderna.

Erik XIV försökte 1442 att förbjuda våldgästning och lät inrätta tavernor och gästhus längs de allmänna vägarna på ett avstånd av 2,5 mil från varandra. Vid mitten av 1500-talet hade resbehovet ökat betydligt. Statsapparaten utvecklades kraftigt under Gustav Vasas tid och förvaltningen organiserades och centraliserades. Förutom att gästgiverierna skulle ge kost och logi bestämdes nu även att de skulle fungera som skjutsstationer.Gustav Vasas färd genom Dalarna gick med häst och släde.När Gustav skulle resa från Aspeboda och norrut,fanns det ingen skjutskarl eller häst på stationen ,så Gustav fick låna en häst och släde av en bonde som skjutsade honom vidare. När sedan Gustav lämnade Mora fortsatte resan med häst och släde till Kättbo.Här fanns det en skjutsstation och sägnen säger att Gustav Vasa sov över i Kättbo.

Förmodligen gick sedan färden över den 2 mil långa Venjanssjön och vidare till Lima.Denna väg var den kortaste och enklaste vägen till Norge.Efter denna vintervägen hade de goda skidlöparna Lars och Engelbrekt inga problem att hinna ifatt den flyende Gustav Vasa i Sälen.

Varje släde hade minst två par "Skarbågar" snötrygar för att resande på vintern skulle kunna gå bakom släden och hålla värmen.De var också bra då man behövde rasta och gå på sidan av vintervägen för att göra upp eld och värma maten.

Säkerligen provade Gustav på att gå med dessa skarbågar under färden till Lima och återresan till Mora.

 

Charles Ogier från Frankrike som var Leg.sekr i Sverige

f. 1595 d. 1654

Här är hans reseskildring från Dalarna den 16 Febr 1635

Då det började mörkna begav jag mig till en stuga där det rök ur skorstenen.Här fick jag

husrum för natten,der värden med sitt långa hår och skägg såg ut som en stråtrövare.

Jag måste hålla till godo rå mjölk i stället för dricka,och sur till mat,hvilket tillagades af en osnygg qvinna  som tillika skötte ett skabbigt barn.Jag vågade ej annat än äta,av fruktan att förtörna dem; men då jag sedan fördes till en aflägsen kammare att ligga,der vädret blåste  genom alla väggar,blef jag ändå med förskräckt .Jag lade mig strax för att slippa

min värd ,som plågade mig med sitt prat,utan att jag förstod hvad han sade.

Sedan han var utgången.steg jag upp och på knä inför Gud upphöjde den innersta bön.

Jag tror aldrig att min andakt förrut varit så stor.

Den yngling,som följde oss från Stockholm hade lyckligtvis utspanat mitt qvarter,och förde mig lyckligt om aftonen till mina reskamrater.Vi reste ännu ,fastän det var sent.tvenne mil längre bort till Hedemora.