Gustav Vasa i Dalarna

 

”LJOTEN”

 

Efter Gustav Vasas tid börjar man i Dalarne,säskilt i gamla papper,som angår

häxprocesser och vidskepelse åtefinna ordet ” »Ljoten» ”:det var Dalfolkets

namn på den onde,och det är väl möjligt ,att någon uråldrig gubbe eller gumma

i Siljansbygden ännu har detta namn på honom,som varit och är Guds och

människors fiende.

Varifrån härleder sig då namnet ,» Ljoten» ?

Man vet ,huru mycket ohägn och sorg i synnerhet dalfolket hade av den förening

med Danmark som tog sin stolta början 1397 och fick sin ömkliga epilog i Stockholms blodbad 1520.

Under den mer än hundraåriga föreningen finna vi av historien, huru mycket i synnerhet det frihetsälskande bergfolket i Dalom fick lida av den dryge,ja rent av grymme »Juten»(=dansken).

Gång på gång fick dalkarlen taga farväl av hem och viv och draga ut i blodig kamp mot inkräktaren och plågaren»Juten».

Vi minnas alla vilket stormande jubel det ligger i orden: »Så körde vi jutar i Brunnbäcks älv, så vattnet dem porlade om» Det låg ett glödande hat ,bakom dessa ord,ljudande som en fanfar ,och vem kan förundra sig över detta hat hos

ättlingarna till dem. »som Jösse Eriksson upphängde i rök och spände för plogen»

Så blev Juten hos dalfolket allt vad tiden led en inkarnation av den onde själv,vilken ju ock vill plåga och fördärva folk.Men tidiga fann man,

 att ordet eller namnet på den onde fick lov att stavas litet avvikande från juten,

ehuru man i själ och hjärta mente honom i och med den onde.

 

Så blev det Ljoten (=juten): Gången är ju dess bättre,denna söndringen och sorgens tid då Dans och Svea,den förre hjälpt av sin yverborne Nore,

sleto sönder varandra och gav varandra så fula namn.

Måtte  framgent Nordens frejdade folk hålla trofast samman och vara vänner.