Stockholms blodbad år 1520
Den 4 Nomvember kröntes Kristian II till Sveriges konung vilket förjdes av fest i 3 dagar. Domstolen som leddes av en dansk biskop förklarade de anklagade för uppenbara kättare, dvs. "avfällingar från den heliga kyrkan". De hade ju "trotsat den Helige fadern i Rom", eftersom de vågat döma en biskop, vilket bara påven hade rätt att göra. Kung Kristian bestämde själv straffet som blev döden – han, som lovat, att det förflutna skulle vara glömt och förlåtet. Men Kristian hade kommit på ett sätt att bryta sitt eget löfte. Om han gick efter den "kyrkliga rättskipningen" och anklagade dem för kätteri, kunde han gå efter ett påvligt beslut från år 1235 som sa att: "även de heligaste löften och förpliktelser var ogiltiga, om den som mottagit dem uppenbart föll i kätteri". Kättardomen gjorde enligt dåtidens synsätt benådning alltså ogiltig, och avrättningarna började genast.
82 personer blev avrättade på Stortorget i Gamla stan den 7-9 november och de första offren blev biskoparna Matthias av Strängnäs och Vincentius av Skara, och därefter följde rådsherrar och andra stormän, däribland Stockholms tre borgmästare, förnäma borgare och även Erik Johansson (Vasa) som var far till Gustav Vasa. Det sägs (enligt Olaus Petri) att kropparna låg kvar på torget från torsdagen den 8 till lördagen den 10 - innan man tände ett stort bål på Södermalm och brände upp dem, vilket man ansågs vara passande för kättare. Även Sten Stures lik grävdes upp, för att slängas på bålet. En del andra skickaades till Danmark som fångar.
Kanske något överdrivet sägs det att "blodet rann från Stortorget ner längs sidogatorna", klart är i alla fall att Kristian fick efter den här händelsen öknamnet Kristian Tyrann.
Kristian II, även känd som Kristian Tyrann, föddes 1481. Han var ståthållare i Norge 1506-12 innan han 1513 efterträdde sin far som dansk-norsk kung. Som sådan fortsatte han kriget mot Sverige vilket 1520 slutade med hans fullständiga seger. För att säkra greppen om Sverige lät Kristian II fängsla 82 ledande svenskar under sin kröningsfest i Stockholm, trots att de hade fått amnesti av Kristian II. Fångarna avrättades under Stockholms blodbad och fler utrensningar utfördes i resten av landet. Vreden mot blodbadet ledde till ett omfattande uppror och Kristian II fördrivs 1521 efter bara några månader som kung. De svenska upprorsmännen fick stöd av Hansan som ogillade Kristian II:s handelspolitik.
Även i Danmark fanns det ett missnöje mot Kristian II på grund av hans strävanden mot envälde. När Jyllands adel gjorde uppror 1523 blev Kristian II:s ställning ohållbar och han flydde till nederländerna. Därifrån försökte han återta Danmark och Norge från sin farbror Fredrik I. Under vistelsen i nederländerna blev Kristian II lutheran men återgick till katolicismen av politiska skäl. 1531 landsteg han i Norge för att ta tillbaka makten. Försöket misslyckades trots folkigt stöd och han blev svekfullt fängslad. Resten av sitt liv tillbringade han i fångenskap. Anhängare till Kristian II gjorde under grevefejden 1534-36 ytterligare ett försök att återinsätta honom, men även detta misslyckades.
Kristian II:s tillnamn "tyrann" var välförtjänt. Hans styre i främst Sverige men även i Danmark präglades av brutna löften och rättsövergrepp med många mördade som följd. I sin exil i Nederländerna försökte han med hjälp av propaganda framställa sig som "Kristian Bondekär", syftet var att vinna folkets stöd för att återta kronan. Däremot har han aldrig kallats för "Kristian den gode", det är sentida historiker som felaktigt har gett honom det tillnamnet.
Kristian II dog 1559 i sitt fängelse på Kalundborgs slott. Han efterträddes i Sverige av Gustav Vasa.