Gustav Vasa i Dalarna

Venjansvisan

Venjansvisan diktades på 1500-talet till minne av slaget vid Brunnbäcks färja

Kung Gösta han reser i Dalarna opp,

Så låten oss alla i herrens Guds namn

han sade till dalkarlar sin':

på vägen oss gifva nu snart,

Kung Kristian ligger på Stockeloms slott,

sad' kungen, att frälsa vårt fädernesland

han dricker båd' mjödet och vin

från jutarnes grymma medfart

 

 

I hören nu mine dalkarlar ehvad

Så foro dalkarlar med bågar åstad

jag eder skall bjuda uppå,

allt öfver den Tunabro,

om I viljen följa till Stockeloms stad

flere då vore dalkarlar i rad,

att jutarne med mig nedslå

än konung Gösta månd' tro

 

 

Då svarte dalkarlarne ej till behag,

De dalkarlar skynda sig fort i sitt lopp

men sade kungen igen:

allt neder till Tunahed;

Det stod ett slag om långefredag;

större nu blef dalkarlarnes tropp,

vi minnas det alla väl än

än konungen kund' öfverse

 

 

Kung Gösta han svarade åter på slikt

De rasta der något, men foro se´n fort

och sade till dem alltså:

med ifver och fullsintan håg

Vi bedja Gud fader i himmelrik,

att komma ju förre till den samma ort,

så lärer väl bättre oss gå

der hopen av jutarne låg

 

 

 

Strax annat sinne i dalar'ne rann,

Dalkarlarne hinna till Brunnebäck fram

de sade till Gösta sin kung:

der fingo de jutar i syn,

Om du vill blifva vår härhövidsman,

strax flere dalpilar i vädret man fann

så följer båd´gammal och ung.

än haglet nedfaller i skyn

 

 

Snöskräfvorna* och furufnatten i trä

Dalkarlarne börja att skjuta allt mer,

rätt pilen råkar uppå;

de skjuta : alla en man;

ja, Kristiern, den bloderacken ock med

tjockare rykte dalpilar der ner,

skall ingalund' bättre nu gå

än sanden på sjöastrand

 

 

Helt gerna är jag eder härhöfvidsman,

Så körde de jutar i Brunnebäcks elf,

strax svarade konungen då,

så vattnet dem porlade om,

allenast I ären mig trogna hvar man

de sörjde deröfver, att Kristiern sjelf

inunder min fana blå.

han ej der tillika omkom

 

 

De dalkarlar svarade med friskaste mod

Så togo de jutar nu alla till flykt

som alla de varit en man:

och läto slikt omkeligt qväd:

Vi våga väl gerna båd' lifve' och blod

Hin må mere dricka det porsöl de brygt

mot en så grymmer tyrann

i smedjan vid dalkarlens städ