|
Venjansvisan
Venjansvisan diktades på 1500-talet till minne av slaget vid Brunnbäcks färja
Kung Gösta han reser i Dalarna opp,
|
Så låten oss alla i herrens Guds namn
|
han sade till dalkarlar sin':
|
på vägen oss gifva nu snart,
|
Kung Kristian ligger på Stockeloms slott,
|
sad' kungen, att frälsa vårt fädernesland
|
han dricker båd' mjödet och vin
|
från jutarnes grymma medfart
|
|
|
I hören nu mine dalkarlar ehvad
|
Så foro dalkarlar med bågar åstad
|
jag eder skall bjuda uppå,
|
allt öfver den Tunabro,
|
om I viljen följa till Stockeloms stad
|
flere då vore dalkarlar i rad,
|
att jutarne med mig nedslå
|
än konung Gösta månd' tro
|
|
|
Då svarte dalkarlarne ej till behag,
|
De dalkarlar skynda sig fort i sitt lopp
|
men sade kungen igen:
|
allt neder till Tunahed;
|
Det stod ett slag om långefredag;
|
större nu blef dalkarlarnes tropp,
|
vi minnas det alla väl än
|
än konungen kund' öfverse
|
|
|
Kung Gösta han svarade åter på slikt
|
De rasta der något, men foro se´n fort
|
och sade till dem alltså:
|
med ifver och fullsintan håg
|
Vi bedja Gud fader i himmelrik,
|
att komma ju förre till den samma ort,
|
så lärer väl bättre oss gå
|
der hopen av jutarne låg
|
|
|
Strax annat sinne i dalar'ne rann,
|
Dalkarlarne hinna till Brunnebäck fram
|
de sade till Gösta sin kung:
|
der fingo de jutar i syn,
|
Om du vill blifva vår härhövidsman,
|
strax flere dalpilar i vädret man fann
|
så följer båd´gammal och ung.
|
än haglet nedfaller i skyn
|
|
|
Snöskräfvorna* och furufnatten i trä
|
Dalkarlarne börja att skjuta allt mer,
|
rätt pilen råkar uppå;
|
de skjuta : alla en man;
|
ja, Kristiern, den bloderacken ock med
|
tjockare rykte dalpilar der ner,
|
skall ingalund' bättre nu gå
|
än sanden på sjöastrand
|
|
|
Helt gerna är jag eder härhöfvidsman,
|
Så körde de jutar i Brunnebäcks elf,
|
strax svarade konungen då,
|
så vattnet dem porlade om,
|
allenast I ären mig trogna hvar man
|
de sörjde deröfver, att Kristiern sjelf
|
inunder min fana blå.
|
han ej der tillika omkom
|
|
|
De dalkarlar svarade med friskaste mod
|
Så togo de jutar nu alla till flykt
|
som alla de varit en man:
|
och läto slikt omkeligt qväd:
|
Vi våga väl gerna båd' lifve' och blod
|
Hin må mere dricka det porsöl de brygt
|
mot en så grymmer tyrann
|
i smedjan vid dalkarlens städ
|
|
|
|