Skjutsväsendet under medeltiden

Under medeltiden blev adelns gårdar fler och stormännen flyttade mellan de olika gårdarna. I samma takt som adelns kontakter mellan olika bygder ökade blev gästningen alltmer betungande för allmogen. De var skyldiga att ställa upp med mat och dryck åt de resande och deras hästar.

Böndernas skjutsplikt för kungen och hans sändebud fastställdes första gången i Alsnö stadga år 1280. Där fastslogs att en rättare skulle utses i varje by med uppgift att hänvisa till gårdar som hade möjlighet att härbärgera de resande. Om gästgivaren inte hade möjlighet att ta emot alla resande fick dessa bege sig till närmaste by för att där, genom rättarens förmedling, bli inkvarterade hos någon bonde. Det var också rättarens uppgift att se till att skjutsplikten fördelades rättvist bland bönderna.. Vid mitten av 1500-talet hade resbehovet ökat betydligt. Statsapparaten utvecklades kraftigt under Gustav Vasas tid och förvaltningen organiserades och centraliserades. Förutom att gästgiverierna skulle ge kost och logi bestämdes nu även att de skulle fungera som skjutsstationer.